Anna Sourander: Bara säg det – jag älskar dej

Det är också mycket enklare att låta orden man vet sårar och svider slinka ut än att vara den som sätter stopp för grälet, skriver Anna Sourander. Bild: GN/123rf.com

Det är så mycket enklare att låta irritationen ta över än att reflektera över orsakerna till situationen som triggar den.

Som när du har bråttom och bilen framför rör sig både långsamt och vingligt. Automatiskt går handen till tutan och trycker ut all den irritation som byggts upp på bara några sekunder. Mer sällan hejdar vi handen med tanken att det kanske sitter en ängslig ung förare bakom ratten, som inte ännu blivit du med vare sig gaspedalen eller växellådan. Och som med gråten i halsen får panik när bilisterna runt om börjar tuta.

Eller som när den skyldiga till diskbänkens slagfält bara måste hittas och straffas. Att börja med att fråga den skyldiga hur dagen varit och låta hen veta att hen är viktig finns mer sällan på kartan.

Det är också mycket enklare att låta orden man vet sårar och svider slinka ut än att vara den som sätter stopp för grälet. Och det är så enkelt att bara vara tyst istället för att säga "jag älskar dej", "vad duktig du är", "förlåt mig" eller "tack".

Trots att sociala medier svämmar över av forskare och experter som säger att du ska vårda förhållandet till din partner, du ska uppfostra barnen med kärlek och vänlighet och du kommer ingenstans genom att tvinga hunden till lydnad hittar råden inte fram.

Varför är det så? Varför väljer vi ofta den hårda och dömande vägen? Den dag någon lyckas knäcka gåtan tar vi ett stort kliv bort från polarisering, konflikter och annat otyg som ökar i vårt samhälle.

Självklart finns det människor som redan lyckas kanalisera sina tankar och sitt beteende på ett sätt som får medmänniskor att känna sig både uppskattade och omfamnade. Min man har, liksom alla andra människor, sina fel och brister. Själv beskriver han sig som en tvättäkta medelmåtta. Men i ett hänseende är han en supermänniska.

Med små enkla ord avvärjer han den farliga irritation som vardagen i längre parförhållanden ofta genererar. Med små enkla ord fixar han stormen som en ogjord läxa drog upp i kölvattnet av en stressig arbetsdag. Med små enkla ord får han människor att känna sig både sedda och förstådda.

Jag däremot är en medelmåtta när det kommer till de små enkla orden. Precis som väldigt många andra i min bekantskapskrets.

Finlands genom tiderna bästa dressyrryttare Kyrka Kyrklund får hästar att vilja visa sig från sin allra bästa sida. Hon får ryttare att hitta växlar i sin ridning som de inte visste fanns. Under ett öppet träningstillfälle i Stockholm hade jag förmånen att få ta del av Kyrklunds teser. Bland annat sade hon att en ryttare behöver höra att hälarna ska hållas nere en miljon gånger. Först då, med den mängden påminnelser och påföljande rörelser, kan man räkna med att muskelminnet tar till sig en förändring.

Samma gäller kanske för att etablera nya beteendemönster för hur vi bemöter andra människor. Det behövs kanske en miljon repetitioner för att eftertanke och förståelse ska ersätta irritation och hårdhet i både hjärnbalken och hjärtmuskeln. Framför allt behövs det ett aktivt val, många gånger om.

Så nästa gång slagfältet i diskhon dyker upp – tänk kärlek och förståelse. Nästa gång grannens parkerade bil gör det svårt att få ut matkassarna – tänk förståelse och uppskattning för att hen alltid faktiskt ser till att sophuset är rent och snyggt.

Givetvis är det inte så svartvitt eller enkelt när vardagslunkens avigsidor gör sig påminda. Men om vi tränar och lyckas, om ens ibland. Om vi så bara en gång får till stånd en omfamnande känsla istället för agg och irritation. Då är vi på väg.