Ari Sundberg: Ska Vasa sumpa även den här chansen?
Wärtsiläs före detta monteringshall i Vöråstan skulle med förhållandevis små ändringar bli ett perfekt musik- och kongresshus av rang. Men har staden modet att satsa, det är frågan. Bild: Mikael Nybacka/Arkivbild
Om inte Vasa tar chansen nu får vi vänta på ett musik- och kongresscenter ännu i tiotals år.
För ett 20-tal år sedan sumpade Vasa stad en fantastisk chans.
Försvarsmakten lade ner garnisonen och staden fick tillgång till ett unikt område i stadens centrum. Stadens invånare tillfrågades om förslag på vad som borde göras med de cirka 15 000 kvadratmetrarna som ingick i det som fortfarande är en kulturhistorisk helhet utan dess like.
Resultatet av den idétävling som avgjordes i mars 1999 var att kasernområdet borde utvecklas som ett kultur- och verksamhetscenter. Så blev det nästan, men bara nästan. Något stort kulturellt dragplåster blev det aldrig av området även om alla möjligheter till det fanns. I dag kastar man snarare ut kulturaktörer.
Det finns nu åter en möjlighet att lyfta upp Vasa på den internationella kartan över kreativa städer där gamla miljöer omvandlas till knutpunkter för skapande aktiviteter och nydanande företagsamhet. Området som Wärtsilä lämnat vid Metvikens södra strand bjuder på fantastiska möjligheter.
Om viljan finns alltså. När staden övertog kasernområdet från staten i en bytesaffär lades en del av byggnaderna ut till försäljning. Någon ekonomisk satsning värd namnet på områdets attraktionskraft gjordes inte. Någon helhetsvision skapades aldrig. Ingen tog ansvaret för att driva projektet.
Risken finns att det samma händer även med det gamla industriområdet i Vöråstan.
Vöråstans verkstadsområde är det namn som för tillfället används om de cirka tio hektaren mark med sina tusentals kvadratmeter byggnader som är aktuella för en ny detaljplan.
Området ägs av Wärtsilä som inte varit helt ointresserat av dess framtid. Frågan är nu hur länge man orkar vänta på att staden tar sig upp ur sängen. Att ha en enorm outnyttjad fastighetsmassa hängande i bokföringens balans år ut och år in är knappast något som intresserar aktieägarna.
Däremot kan en omvandling av en av koncernens historiska baser till ett internationellt skyltfönster för kulturell och innovativ verksamhet intressera även andra i koncernens ledning än dem som finns här på ort och ställe. PR-värdet på en satsning på verkstadsområdet som en levande postindustriell miljö är enormt om det utnyttjas rätt.
Även för staden finns här ett potentiellt marknadsföringsvärde som måste betraktas på lång sikt. Satsningar i dag bär frukt i form av ökad kulturturism i framtiden.
För politiker och ledande tjänstemän handlar det självfallet om pengar. Hur mycket kan man satsa av skattebetalarnas pengar på att göra verkstadsområdet till något spännande, något som genererar ett sådant mervärde att satsningen är motiverad? Ekvationen är svår att lösa. En sak vi kan vara säkra på är att en satsning tar längre tid än en politisk mandatperiod för att betala sig.
En av de konkreta idéer som lyfts fram för verkstadsområdet har varit att placera det efterlängtade musikhuset i den stora monteringshallen som dominerar området.
Söker man efter en förnuftig lösning för musikhuset så är detta den enda vettiga. Byggnaden är enligt uppgift helt frisk och all infrastruktur i form av el och vvs finns. Här finns även färdigt den restaurang som ett musik- och kongresshus värd namnet behöver.
Det är klart att det inte bara är att flytta in. Ett antal miljoner behövs säkert för att omvandla hallen till ett evenemangskomplex. Men redan av ekologisk hänsyn är det vettigare att utnyttja en befintlig byggnad än att bygga nytt.
En del av fabriksområdet är tänkt att omvandlas till bostadsområde, vilket också är förnuftigt. Vasa centrum behöver fler invånare.
En del av de existerande byggnaderna lämpar sig ypperligt för nyföretagsamhet, och är det någonstans energiklustret med sitt storevenemang Energy Week bör ha sin bas så är det väl här.
Kanske även det efterlängtade museilagret kunde placeras här, liksom Riksarkivets enhet som ju riskerar försvinna helt från Vasa.
Medborgarsamhällets aktörer kunde erbjudas utrymmen i samarbete med lokaler för uppstartsföretag och en restaurang med uteservering skulle sitta perfekt vid Metvikens strand.
Allt kostar ja, men om man stirrar sig blind på prislappen innan man ens börjat spåna fram idéer så har man sumpat sin chans redan innan man satt fötterna i startblocket. Vasa måste våga vara kreativt även om det kostar, annars blir vi akterseglade av dem som har modet att blicka lite längre fram, och som inser att smakar det så kostar det.