Daniel och Janicas väg till att bli föräldrar var lång och smärtsam – i mars föddes deras efterlängtade dotter

Daniel Hellman och Janica Ingves med dottern Ru. Det blev en lång och snårig väg innan de till slut fick se sin dotter. Bild: Jonny Huggare Smeds

För Daniel och Janica var vägen till föräldraskap en emotionell bergochdalbana. De hoppas att deras berättelse ska ge hopp åt andra som är ofrivilligt barnlösa.

Janica Ingves tog sitt pick och pack för tio år sedan och lämnade Lappfjärd, eller "Laffjöl" som hon själv säger, och styrde kosan mot fredens öar. Ett beslut hon definitivt inte ångrar. Ålands vackra natur fick Janica på fall.

Hon började arbeta som hälsovårdare på Åland och fick många nya vänner. En bekant bjöd henne på en fest, och där träffade hon en kille som fick fjärilarna att vakna till liv i magen. Inget hände den kvällen, men Janica hade fått upp ögonen för ålänningen Daniel Hellman.

Efter festen fortsatte livet som vanligt för Janica, och det tog några år innan Janica fick reda på att pirret i magen var ömsesidigt. Hon och Daniel började dejta och blev ett par.

Drömmen om barn

Janica och Daniel trivdes i varandras sällskap, och när de hade varit ett par i tre år bestämde de sig för att köpa ett hus i Mariehamn. Barn brukar för många par vara följande steg, och längtan efter barn var stark hos Janica.

– Min mamma fick mig när hon var 25 och jag har alltid tänkt att jag ska bli förälder när jag är 25. Jag hade längtat efter barn ett bra tag när jag träffade Daniel, säger Janica.

Hon ville att beslutet att försöka få barn skulle vara ömsesidigt så hon valde medvetet att inte ta upp det till diskussion. Hon väntade på Daniel.

– Dagen kom när jag kände mig redo. Vi åt middag på en restaurang och jag frågade henne om vi ska försöka få barn, säger Daniel.

Tappar tron på sig själv

På restaurangen tänkte de inte att det skulle vara något problem för dem att få barn. De hade många bekanta som hade barn och tänkte att det skulle gå lika snabbt för dem att få ett plus på graviditetstestet.

Men månaderna gick utan att något hände. Daniel började tappa tron på sig själv.

– Jag började fundera om det var något fel på mig eller Janica. Varför funkar det inte för oss när det verkar som att alla andra kan få barn hur lätt som helst?

Janica, som haft en lång längtan efter barn, säger att det snabbt blev jobbigt.

– Det var inte roligt att försöka på nytt varje månad och inse att det inte gick nu heller.

Professionell hjälp

När det hade gått ett år bokade de tid till en läkare och berättade om sin situation. Läkaren skrev en remiss, och en fertilitetsutredning påbörjades.

En del av undersökningarna kunde göras på Åland, men för Daniel blev det en resa till fastlandet.

– Jag lämnade ett spermaprov på universitetssjukhuset i Åbo. Jag var nervös att det kanske var fel på mig, men allt såg bra ut, säger Daniel.

Generella kriterier för infertilitetsbehandling

• När paret aktivt har försökt uppnå en graviditet i minst tolv månader kan en läkare utfärda en remiss.
• Om man känner till att det finns omständigheter som klart försvårar en graviditet (till exempel utebliven menstruation, ägglossningsstörningar, svåra endometriossmärtor) kan man påbörja undersökningarna tidigare.
• Kvinnans viktindex (BMI) ska vara över 18 och under 35.
• Man ska sluta använda alla slags nikotinprodukter innan man söker
  sig till infertilitetsundersökningar.
• Paret har högst ett gemensamt barn.
• Källa: HUS-sammanslutningen

För Janica väntade en undersökning av äggledare och livmodern med kontrastultraljud. Hon var nervös inför undersökningen och ledsen över att de måste ta kontakt med sjukvården.

– Det jobbigaste under den här resan var att acceptera att vi måste söka hjälp. Jag var mentalt skör. Jag hade ett mentalt motstånd mot att bege mig in i det här, säger Janica.

När undersökningen utfördes blev det för mycket för henne.

– Det är inte ovanligt att man som kvinna känner sig som ett undersökningsobjekt i undersökningsstolen. Man känner sig lite avhuggen från midjan och neråt. Att ligga där med den stress jag hade och sorgen att jag måste vara med om det här blev för mycket där och då. Jag sade att de skulle avbryta undersökningen, och jag gick ut med tårar i ögonen, säger Janica.

Den långa längtan blir längre

Undersökningarna avbryts, men tanken och drömmen om att bli föräldrar finns kvar. De hade hört om par som genomgått en fertilitetsutredning och blivit gravida på naturlig väg under utredningens gång. Det hoppades Janica på.

Hon säger att hon hamnade i en ond spiral på grund av stress.

– Jag gick i lås. Jag ville ju så gärna ha barn.

Provrörsbefruktning

• Provrörsbefruktning förkortas ofta IVF, som står för "in vitro-fertilisering" och innebär att befruktningen äger rum utanför kvinnans kropp i ett provrör.
• Insemination innebär att spermierna förs in i livmodern med en liten, tunn plastkateter. Ingreppet tar endast några minuter och utförs under de timmar ägglossningen sker.
• Både då det gäller IVF-behandling och insemination kan man öka sannolikheten att bli gravid genom att med hjälp av hormonbehandling göra att det under en menscykel lossnar mer än ett ägg.
• Ungefär vart sjätte par drabbas i något skede av livet av ofrivillig barnlöshet, det vill säga att graviditeten trots förhoppningar och försök inte har börjat inom ett år.
• Källa: Finlands Läkarförbund

Det här var en jobbig och tung period för Daniel och Janica. De säger att de stöttade och fanns där för varandra. De hoppades att de inte skulle behöva professionell hjälp, men när det hade gått två år tog Daniel upp saken igen.

– Jag kände att jag hade fått ny energi och ville försöka igen.

För Janica var det viktigt att det var Daniel som frågade hur det låg till med hennes undersökningar. Det gav henne ny energi. Eftersom hon redan en gång hade påbörjat undersökningen visste hon vad som väntade.

– Jag tog upp luren och ringde till kliniken och sade att jag önskade att fortsätta. Den andra gången var det något helt annat, och det var något som gjorde att jag var väldigt taggad på att fortsätta, säger Janica.

Plocka ägg och lämna spermier

När de genomgått alla undersökningar och lämnat alla prover visade det sig att allt såg bra ut. De uppger att det kändes skönt att båda två kunde få barn, men samtidigt uppstod en sorg.

– Varför funkar det inte för oss? Varför passar inte vi ihop? Det tog illa i mig, säger Janica.

De påbörjar då en IVF-behandling. Janica fick en hormonbehandling för att få fler folliklar, alltså äggblåsor, att mogna. Hon tog många olika hormoner och hade hela tiden kontakt med personalen på sjukhuset i Åbo.

– Jag tog tabletter och injektioner i magen. Jag meddelade när jag fick mens och de sade vilka hormoner jag skulle ta vilka dagar.

De fick besked om att infinna sig på sjukhuset i Åbo om några dagar. Där plockade de ut ägg från Janicas äggstockar och Daniel lämnade sperma. Äggen och spermierna placerades i en provskål där de ska hitta varandra på egen hand.

– När de hade legat i provskålen i sex dagar fick vi ett positivt besked. Då var de säkra på att de hade livsstarka embryon, säger Janica.

Missfall och misslyckade insättningar

Nästa skede i en IVF-behandling är att ett embryo överförs till livmodern. För Daniel och Janica blev det ett plus på graviditetstestet vid första försöket. Men tyvärr blev lyckan kortvarig.

– Vi fick ett missfall. Det gjordes sedan tre insättningar till i Åbo, men det visade minus på graviditetstestet varje gång, säger Janica.

Det här var den tyngsta perioden för Daniel. Han säger att det många gånger kändes tröstlöst och som om det inte kommer att lyckas.

– Vi fick den bästa hjälpen man kan få, men ändå är det något som inte klickar och tiden går. Det var tungt, säger Daniel.

Fast de inte pratade om det hela tiden var tanken på barn konstant närvarande. Utan varandra hade de inte klarat av den här resan.

– Vi stöttade varandra när den andra kände sig låg. Vi måste hjälpa varandra. Jag hade inte kunnat göra det här utan Janica, säger Daniel.

Femte gången gillt

Eftersom de fyra embyron som lyckades första gången inte resulterade i en lyckad graviditet fick Daniel och Janica genomgå processen en gång till. De åkte ännu en gång till Åbo, men menar att något kändes annorlunda.

– Det var som att båda två visste att det här blir bra. Jag vet inte varifrån vi fick all kraft och glädje, säger Janica.

Det tog inte länge innan graviditetstestet visade positivt. Daniel var oroligare än Janica och försökte hjälpa henne så mycket som möjligt under graviditeten. Han började på riktigt tro att det skulle lyckas när han för första gången hörde hjärtljuden.

– Det var sjukt. Helt galet! Svårt att sätta ord på känslan som kom när jag hörde hjärtljuden för första gången, säger Daniel.

Graviditeten gick bra och deras barn, lilla Ru, föddes en solig dag i mars. Kärleken var omedelbar.

– Det var en otrolig lättnad, och jag var jättelycklig. Jag fick sitta ensam med Ru i famnen i två timmar efter förlossningen. Det var underbart. Jag frågade mig själv flera gånger om det här är verkligt, säger Daniel.

Janica säger att man ska prioritera sig själv och den mentala och fysiska hälsan om man går igenom något traumatiskt. Bild: Jonny Huggare Smeds

Den omtumlande resa och all den smärta de varit med om glömde de snabbt bort när de fick se sitt barn för första gången.

– Hela den här jobbiga resan var som bortblåst när hon var här, säger Janica.

– Alla sena kvällar och resor hit och dit var helt borta direkt. Om vi skulle vilja ha barn igen och vi måste ha samma hjälp skulle jag utan tvekan göra om det, säger Daniel.

Bra stöd under resans gång

Från att Daniel frågade Janica om hon ville försöka få barn till att Ru föddes tog det sju år. Det har inte varit en lätt period i deras liv, och de är tacksamma över att i dag få vara mamma och pappa. Något de båda två lyfter fram är vården och att vårdpersonalen stöttat dem.

– Tacksamhet är en stor känsla i det här och att det är möjligt att få den här hjälpen i vårt land, säger Janica.

Daniel och Janica säger att Ru är väldigt snäll med dem. Bild: Jonny Huggare Smeds

De har alltid varit öppna och pratat med familj och vänner, och det är något de rekommenderar att alla som går igenom samma sak gör.

– Jag har alltid varit öppen med vår ofrivilliga barnlöshet. Män är dåliga på att prata med varandra. Man måste inte säga så mycket, men säg som det är åtminstone åt en nära vän, säger Daniel.

– Jag rekommenderar att du inte sätter lock på känslorna. Låt de jobbiga känslorna finnas där och låt det ta tid. Och kom ihåg att vara snäll mot dig själv. Vi hoppas att vår berättelse ska ge hopp åt andra som har svårt att få barn, säger Janica.

Daniel säger att man klarar av så mycket mer än vad man tror. Det de har varit med om har stärkt hans självkänsla. Bild: Jonny Huggare Smeds

I dag är Ru tio månader gammal och familjen mår bra. De förväntningar de hade på föräldraskapet överträffades med råge.

– Det bästa med henne är att hon tycker att jag är rolig. Jag vet inte vad med mig hon tycker är roligt, men det struntar jag i. Varje gång hon är glad så är jag glad, säger Daniel.

Daniels och Janicas tips till andra som har svårt att få barn

• Prata om den ofrivilliga barnlösheten med vänner och familj.
• Prioritera din mentala och fysiska hälsa och var snäll mot dig själv.
• Kom ihåg att göra roliga saker tillsammans med din partner under de svåra och tunga perioderna.
• Stötta din partner när hen känner sig låg.
• Gör sjukhusbesöken till en rolig grej. Ta in på hotell, ät något gott på en restaurang och försök slappna av och njuta.

Artikeln grundar sig på en intervju från podden Pappalandia. Du kan lyssna på det här specialavsnittet på Vasabladet, Österbottens Tidning, Spotify och Apple Podcast.