Fanny Willman: Därför vill min svenska man flytta till Finland

Vi brukar inte sällan bråka om huruvida en resa för att hälsa på familj och vänner i Finland är att betrakta som en semester, skriver Fanny Willman. Bild: Mikael Nybacka/Privat

Uppmärksam som ett barn, lugn som en vuxen. Min man blir en mer helgjuten människa än kanske någonsin annars när han besöker Finland.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi flög till Vasa efter julen, jag och min man. Det var första gången vi reste luftvägen, och jag lät honom veta att han kunde göra sig beredd på den minsta flygplats han någonsin sett.
“Men här finns ju faktiskt två gater”, påpekade han därför segervisst, förtjust när vi hade
plockat väskorna från bagagebandet.

Bussen vi satte oss på för att komma in till stan startade sedan inte. Vi blev sittande femton minuter på flygplatsen efter planerad avgång. Med viss tidspress. En situation som vanligtvis hade gett honom ett mindre eller större nervöst sammanbrott gjorde honom i stället empatisk och lugn. Han ville inte såra den arabiska chaufför som körde buss med snygg, beige kashmirpolo och lika stor som sårbar värdighet genom att kliva av och beställa en taxi i vredesmod.

Uppmärksam som ett barn, lugn som en vuxen. Min man blir en mer helgjuten människa än kanske någonsin annars när han besöker Finland. Jag har tänkt att han bara äger turistens blick. Att han fortfarande, lite nykärt, går igång på Finland trots sina egna, östrikes rötter och många resor över landsgränsen tillsammans med mig.

Vi brukar inte sällan bråka om huruvida en resa för att hälsa på familj och vänner i Finland är att betrakta som en semester. Själv tycker han att Finland är en destination som räcker gott och väl som utrikes resmål ett par gånger per år. Han bokar reguljärbiljetter på Viking line med andakt och känner sig pirrig redan kvällen innan vi stiger ombord.

Ibland drömmer jag om en livskamrat som lockas av att dricka grappa under ett parasoll i italienska bergsbyar, som vill cykla mellan vingårdar i Bourgogne eller posera framför körsbärsträd i Japan. Jag har lärt mig att sådana resor får jag göra själv, eller med vänner, och det är faktiskt helt okej. Det låter kanske som om jag inte riktigt övertygat mig själv om detta – men ni som vet, ni vet, att det inte finns något värre än att resa med en person som helst bara hade stannat hemma.

I stället har jag lärt mig att uppskatta min mans syn på Finland. Han hyser en kärlek till detta land, och ser saker som jag själv tar för givet. Förmodligen ser han också det han ser, just som våra resmål inte är så många.

Han ser punken, den fria och ärliga sorten som sällan skådas i Sverige. I Stockholm är till och med punkarnas frisyrer tillrättalagda, trendkänsliga och ängsligt medvetna. I Helsingfors och Tammerfors har punken faktiskt inga regler. Vi ser roat en hårdrockare så respektinjagande att han lika gärna kunde avtjäna ett livslångt fängelsestraff vandra fritt på gatan, med en väldigt liten och väldigt gullig hund vid sin sida.

Vi njuter av mindre slaskiga vintrar på en breddgrad som ännu inte blivit för blöt för att skida och skrinna. Vi träffar mina vänner. Han fascineras av vår identitet, att vi är så få och samtidigt så många. Att vi förvaltar ett unikt, kulturellt och språkligt arv som vi är stolta över, att vi är både finnar och svenskar men ändå, också, varkendera.

Tågen går i tid, människorna är redliga, det finns kall öl i butiken och kustlandskapet är skönt.

Säg är det konstigt att han längtar bort, till Finland, nån gång?