Sofie Stara: Diagnoser speglar alltid samhället
Utmattning är en ny folksjukdom. Bild: 123rf.com
Sverige slopar diagnosen utmattning – samtidigt som tusentals varje år sjukskrivs för stressrelaterad ohälsa. I Finland har diagnosen inte ens funnits.
Först har vi i Finland debatterat att diagnosen utmattning inte finns här, som i Sverige där den infördes för tjugo år sedan. I stället har personer som av olika anledningar kämpar med orken fått diagnosen depression för att ha rätt till långvarig sjukdagpenning. Det hjälper inte nödvändigtvis om problemet i grunden är stressrelaterat. Båda systemen har sina brister.
Nu avvecklar Sverige den specifika diagnosen utmattningssyndrom. Orsaken är att man ska införa Världshälsoorganisationen WHO:s uppdaterade diagnossystem, ICD-11 (International Classification of Diseases). Likaså Finland. Förhoppningsvis blir det lättare att navigera bland de olika former av psykisk ohälsa som finns.
ICD-11 handlar om diagnoser som används globalt inom social- och hälsovården. Det har en annan struktur och är mer omfattande än den tidigare klassifikationen ICD-10, och det ska bli möjligt att beskriva patientens tillstånd mer detaljerat än tidigare. ICD-11 är också uppbyggt helt och hållet för elektronisk användning, och på så vis blir det enkelt att flytta sig mellan olika språkversioner.
Omkring 20 000 personer i Sverige har varje år fått diagnosen utmattning och sjukskrivits. Det handlar alltså inte om att behovet inte finns. Hur förändringen påverkar personer med utmattningssyndrom följs noga med i Sverige, och bör också prioriteras i Finland.
Psykisk ohälsa – med allt begreppet innebär – har länge varit den främsta orsaken till långvarig sjukfrånvaro i Finland och kostar lite över en miljard varje år, beräknat utifrån inkomsterna hos mottagare av sjukdagpenning.
Ronja Boije påpekar i sin krönika att begreppet "psykisk ohälsa" har seglat upp som ett nyckelbegrepp i samhällsdebatten. "Det talas ofta om hur den ökar, vad den kostar samhället och hur viktigt det är att bryta stigmat kring psykiskt lidande och sänka tröskeln för att få hjälp. ... Men i allt prat om psykisk ohälsa känns det som att vi glömt något: den psykiska sjukdomen".
Det är en viktig poäng hon gör angående den nya folksjukdomen: Hur svårt sjuka personer, som kan vara fångna av psykiskt lidande i åratal, inte hjälps av en app och tio samtal. "De förväntas kunna navigera genom ett komplext lapptäcke av vårdinstanser, sociala insatser och byråkrati där de ofta går vilse. För många blir vården en blandning av otillräcklig hjälp i öppenvården, som då och då avbryts av inläggningar i slutenvården när de kraschlandar."
Som Boije skriver är det i grunden bra att vi är mer öppna med vårt psykiska mående och att tröskeln för att söka hjälp är låg. Men att bara fokusera på den sortens problem bidrar till att stigmat kring allvarlig psykisk sjukdom lever kvar. "Och i värsta fall byggs ett system där enklare hälsofrämjande åtgärder förväntas kunna leverera snabba resultat och där de sjukaste riskerar att trängas ut."
Den tilltagande takten i samhället som gör att många kämpar med hjärndimma, trötthet och otillräcklighet har inget med allvarliga psykiska sjukdomar att göra. Som Boije påminner om är det avgörande att komma ihåg skillnaden mellan psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Det gemensamma är att det inte ska finnas något stigma kring dem, och att det ska gå att få hjälp.
Men vad hjälper i ett samhälle som bygger på förändringar och snabbhet? Det har varit ett dilemma för det mänskliga måendet under alla tidsperioder, och fått oss ur balans.
Att diagnostisera människor har aldrig varit frikopplat från det omgivande samhället. Det lyfts fram i boken "Normalitetens gränser – diagnoser och identiteter i omvandling" av Thomas Johansson och Marcus Herz, som utkom förra året. De menar att det är "viktigt att förstå och ha kunskap om diagnosens plats historiskt och kontextuellt", och att förståelsen för psykiatriska diagnoser skiftar och är påverkbar.
Johan Bengtsson, som arbetar vid institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet, konstaterar att vi behöver vara försiktiga med vad diagnoserna gör med oss. "Människor är mer än sin diagnos, och således behöver vi kunskap om mer än diagnoserna i sig. En individualisering av problematiken skjuter bredvid målet. Domen från framtida generationer kan bli hård om vi inte tar den uppmaningen på allvar", sammanfattar han bokens slutkläm.
Ett syfte med den uppdaterade diagnosklassificeringen ICD-11 är att skapa en enhetlig ram som gör det möjligt för beslutsfattare att anpassa hälso- och sjukvårdsinitiativ nationellt och globalt. Hur vi ska diagnostisera — och kurera — samhället, arbetslivet och studierna som skapar så många utmattade människor är en annan sak.
Länkar och bakgrund:
SVT: Därför försvinner utmattningssyndrom som diagnos
THL: Ibruktagande av diagnosklassifikationen ICD-11
Ronja Boije: Pratet om den psykiska ohälsan döljer den psykiska sjukdomen