Sydösterbottnisk droghandlare drog staten inför rätta – fallet är både märkligt och unikt

En privatperson från Kristinestad drog finska staten inför rätta på grund av ett körförbud. Han fick rätt till slut. Bild: Arkivbild

Vid en rutinkontroll i trafiken mister mannen körkortet. På grund av märkliga omständigheter förblir körförbudet i kraft 15 månader för länge. Vasa hovrätt fick fundera länge på ärendet.

Allt börjar så här. Den femte maj 2020 stoppar en polispatrull en bilist i Kristinestad. Anledningen är att polisen misstänker rattfylleri; något som möjligen inte vore gripet helt ur luften med tanke på mannens bakgrund. Trots att han inte är särskilt belastad av ålder så har han en väldigt brokig bakgrund. Det brukar hända och ske där han rör sig, helt enkelt.

Polispatrullens farhågor visar sig vara befogade, mannen är inte i körskick. Han har nämligen narkotika i blodet.

I sedvanlig ordning utfärdar polisen ett temporärt körförbud som förlängs tjugo dagar senare som brukligt är. Under tiden väcks åtal mot mannen för rattfylleri och han döms också för det.

Medan hans egna fordonsdäck inte roterar snurrar däremot hjulen i rättsmaskineriet. Hans rättsfall angående rattfylleri behandlas.

Det är först två år senare som han själv börjar undra var hans körkort finns och hur det ligger till med hans körrätt. När han hör sig för hos polisen upptäcker både han och ordningsmakten att körförbudet av någon orsak aldrig hävts.

När misstaget uppdagas har körförbudet varit i kraft i 2 år och 29 dagar. Det rättmätiga körförbudet för hans förseelser hade varit tio månader. Han hade alltså avtjänat 450 extra dygn av körförbud.

Man kan förstås undra varför mannen inte mannen reagerade tidigare. 25 månader är trots allt en rätt lång tid att vara utan rätt att framföra färdmedel. Men till saken hör att mannen under en del av körförbudets tid satt i fängelse.

Han är nämligen en av de personer som var involverade i den stora amfetaminhärvan i Kristinestad där en barnfamilj ertappades med att driva landets just då största amfetamincentral i Lappfjärd. Men efter övervägande med en rättslärd insåg mannen att han hade möjlighet att göra rättssak av körförbudet som fortsatte leva sitt eget liv utan att någon ingrep.

Den så kallade förtroendeskyddsprincipen säger nämligen att en finländsk medborgare har rätt att lita på att myndigheterna sköter sina uppgifter på korrekt sätt; en medborgare förväntas alltså inte övervaka att myndigheterna sköter sina jobb.

Mannen svalde inte misstaget så där bara utan kräver 13 500 euro i ersättning för det lidande han utsatts för, det vill säga en kränkning av hans medborgerliga rättigheter. Beräkningen följer den matematik som tillämpas om medborgare varit frihetsberövade utan giltig orsak. Då har man rätt till en ersättning på 30 euro per frihetsberövat dygn.

Svarande i detta civilmål är finska staten. Redan det är ovanligt. Men det finns flera omständigheter i ärendet som är speciella. För det första har det blivit utrett att ingen part egentligen gjort något fel i hela ärendet. Det är nämligen så att polisen inte egenhändigt kan upphäva ett körförbud. Det må låta märkligt, men så är det.

Och det finns heller ingen automatik i systemet så att polisens databas skulle klämta till när en persons körförbud löper ut. Det är de facto så att ett körförbud teoretiskt förblir i kraft i evig tid om inte den drabbade personen själv hör sig för hos polisen och kräver att det upphävs.

Detta är alltså ett rättsfall där ingen gjort något fel men där en finländsk medborgare bevisligen har lidit skada. Vidare har inte käranden ens påstått att någon skulle ha förfarit lagstridigt. Och staten medger till och med att ett klandervärt misstag begåtts.

Resten är det strid kring. Framför allt storleken på det eventuella skadeståndet; kärandens krav är 13 500 euro men finska staten medger högst 500 euro i skadestånd för de extra 450 dygnen av körförbud.

Österbottens tingsrätt avgjorde ärendet för snart två år sedan. Rätten slog då fast att ärendet inte kan dömas till fördel för staten bara för att käranden var passiv och inte direkt vid körförbudets egentliga slut hörde sig för hos polisen för att häva förbudet. Rätten konstaterade att staten orsakat käranden lidande och dömde finska staten att betala hälften av det krävda beloppet, eller 6 750 euro till käranden, det vill säga 15 euro per olagligt dygn av körförbud.

Rätten påpekade också att det faktum att käranden satt i fängelse under en del av körförbudet inte har någon bäring på fallet eftersom även fångar har samma grundläggande mänskliga rättigheter som människor i frihet.

Båda parterna överklagade till hovrätten som först nu, snart två år senare, behandlat tvistemålet. Staten krävde att domslutet skulle upphävas och att käranden skulle betala statens rättegångskostnader på nästan 8 000 euro. Käranden krävde för sin del att staten ska dömas att betala det ursprungliga kravet på 13 500 euro eftersom det halva beloppet inte motsvarade det lidande han åsamkades.

Också Vasa hovrätt anser att körförbudets felaktiga längd utgjorde en kränkning som är så pass allvarlig att en ersättning är motiverad. Däremot ser hovrätten annorlunda på att han satt i fängelse under en del av körförbudet. Hovrätten anser att hans lidande under den tiden varit begränsad eftersom han helt enkelt inte hade kunnat utnyttja sin körrätt bakom murarna på Strandgatan.

Också det faktum att käranden kontaktade polisen först två år efter att körförbudet trädde i kraft visar enligt hovrätten att kärandens behov av körrätten inte varit akut. Därför ändrar hovrätten tingsrättens dom och sänker ersättningen till 2 000 euro.

Käranden yrkade också på ersättning för att behandlingen av ärendet dragit ut på tiden. Han får avslag. Ärendet har förvisso snurrat i tings- och hovrätt i över två och ett halvt års tid men hovrätten konstaterar att ärendet varit högst ovanligt och därför krävt noga övervägande. Dessutom anser hovrätten att ärendet i sig inte kunnat betecknas som brådskande för käranden.

Därmed förkastas yrkandet för ersättning för dröjsmål.

Slutresultatet är att staten åläggs att betala 2 000 euro till käranden och dessutom betala sina egna rättegångskostnader. Staten står även för kärandens rättegångskostnader.

Parterna kan ännu ansöka om besvärsrätt hos Högsta domstolen.