Tio minuter under ytan – Edith överlevde drunkningsolyckan i Dragsvik

Edith Brännbacka hade länge drömt om att gå igenom militären och bli polis. Olyckan den 10 oktober grusade hennes planer och hon var tvungen att hitta en ny väg framåt. Bild: Simone Åbacka

Drunkningsolyckan vid Nylands brigad höll på att kosta Edith Brännbacka livet. Då man fick upp henne ur det kalla vattnet hade hon en kroppstemperatur på 28 grader. Det tog en halvtimme innan man lyckades få hennes hjärta att slå.

Det är tisdag den 10 oktober och en grupp beväringar vid Nylands brigad kämpar sig genom barettmarschen. En av dem är Edith Brännbacka.

Edith har sedan hon var barn velat bli polis och drömmen har tagit henne hela vägen till Dragsvik. Hon är en utpräglad tävlingsmänniska och det var aldrig någon tvekan om saken. Hon skulle ta sig an utmaningen och få den statusfyllda gröna baretten.

Edith Brännbacka trivdes i Dragsvik. Bilden är tagen då hon svor krigsmannaeden sommaren 2023. Bild: Privat.

I över ett dygn har Edith och de andra beväringarna vadat genom vatten och tagit sig fram genom hård terräng. De är vid det här läget både trötta och kalla. Just nu befinner de sig på en gruppbåt. Ungefär 20 meter bort kan de se Pionjärstranden, målet för marschen.

De är snart klara. Bara en sista övning återstår.

Klockan 12.40 får beväringarna order om att hoppa i vattnet för att vada den sista biten in till stranden.

Beväringarna vet inte att det kalla vattnet är nästan 2 meter djupt och att de inte kommer att bottna.

Båtchefen ger order och Edith och de andra beväringarna hoppar. De är klädda i full utrustning som består av stridsväst, splitterväst, hjälm, ryggsäck med sovsäck, reservkläder och ett automatgevär. Flytvästarna har de tagit av sig och lämnat i båten.

De sjunker och kaos uppstår.

Av de nio beväringarna som hoppade i vattnet är det bara fyra som lyckas ta sig i land på egen hand. De skyndar sig sedan tillbaka för att hjälpa de som hamnat under ytan. Övningsledaren som befinner sig vid stranden av en slump hjälper till.

Det tar en stund innan de märker att en beväring saknas. Edith.

Det var här vid Pionjärstranden som olyckan ägde rum den 10 oktober i fjol. Bild: Bild: Olycksutredningscentralen Otkes

Skrek rakt ut

Klockan 13.56 får Mia Brännbacka i Vasa ett samtal.

– Det var från brigaden och mannen som ringer berättar att det hänt en olycka och att Edith hamnat under vatten. Han fortsätter och låter mig veta att hon är räddad, att hennes hjärta slår och att hon andas själv. Jag förstod inte då hur allvarligt det verkligen var, säger Mia.

Mia får veta att Edith är på väg till Mejlans sjukhus i Helsingfors och att de ska ta kontakt med sjukhuset för mer information.

Ediths pappa Björn Brännbacka jobbar hemma den dagen och Mia springer hem det fortaste hon kan för att berätta vad som hänt. Tillsammans försöker de reda ut var Edith befinner sig och hur de snabbast ska ta sig till Helsingfors.

Det visar sig att Edith blivit registrerad under fel namn så det tar en stund innan sjukhuspersonalen hittar henne i systemet. Till slut får de veta att helikoptern har landat och att Edith som bäst lastas av. Att man använde just de orden gjorde att Mia förstod att läget var värre än hon först hade förstått.

– Jag frågade om hon var vid medvetande. Sköterskan jag talade med blev mycket förvånad över hur fel bild vi verkade ha av läget och svarade att nej det är hon inte, säger Mia.

Mia och Björn bestämmer sig för att det snabbaste sättet att ta sig till Helsingfors är att köra. De har inte hunnit långt då telefonen ringer. Det är läkaren.

– Läkaren berättade att Edith varit under vatten i tio minuter och att läget var mycket kritiskt. Björn stannade bilen på en busshållplats och jag skrek rakt ut, säger Mia.

Hjärtat stod stilla i en halvtimme

Vid halv åtta på kvällen är de framme vid sjukhuset. På intensiven får de träffa en läkare som berättar att prognosen inte ser bra ut. Edith har varit under vatten i över tio minuter. Hennes kroppstemperatur var 28 grader då de fick upp henne. Det tog en halvtimme innan räddningspersonalen fick igång hennes hjärta.

Tillsammans går de in till rummet där Edith ligger. Det är ett minne som båda kommer att bära med sig resten av livet.

– Hon låg där kopplad till en mängd olika maskiner. En del av kamouflagen från övningen var fortfarande kvar i ansiktet så hon skiftade i grönt. Hon var så kall, säger Björn.

Att se yngsta dottern Edith ligga i koma i tre dagar utan att veta om hon kommer att vakna igen var en mardröm för Björn Brännbacka. Bild: Simone Åbacka

De övernattar hos Mias bror som bor i Helsingfors. Men ingen av dem sover en blund den natten. Mia berättar hur tankarna snurrade.

– Det fanns så många frågor. Skulle hennes hjärta och lungor klara den här påfrestningen? Skulle hon vakna igen och om hon vaknar, vilket liv väntade då?

– Den natten begravde vi henne på varsitt håll. Jag föreställde mig hur hennes begravning skulle se ut och hur livet utan henne skulle vara. Det var verkligen som att hon dog, säger Björn.

Hoppet vaknade

De väntar på att samtalet från sjukhuset ska komma om att läget blivit värre och att Edith inte längre lever. Men inget samtal kommer och nästa morgon åker de tillbaka till sjukhuset.

Läget är kritiskt, men oväntat stabilt. Det mest akuta är hur hjärtat och lungorna ska klara påfrestningen. Ännu vet man heller inte hur mycket skada hjärnan har tagit av att vara utan syre så länge. Men det finns tecken på att hon kommer att klara sig.

– Jag minns då den ansvariga läkaren på avdelningen på kvällen kom in och kontrollerade Ediths värden. Jag glömmer aldrig då hon sa att det finns hopp, säger Björn.

– Hon sa inte bara att det finns hopp, utan att det finns mycket hopp, säger Mia.

På torsdag görs de första försöken att minska på Ediths nedsövning och hon visar tecken på att börja vakna ur det medicinska koma hon befinner sig i. På fredag förmiddag tar man bort sövningen och klockan halv 11 öppnar Edith ögonen. Två timmar senare kan man ta bort intuberingsröret. Edith är trött och har ingen röst, men hon kan andas själv.

– Hon var mycket trött och förvirrad men vi märkte genast att hennes personlighet var kvar. Mia drog någon dålig vits om en pizza och Edith log. Från att ha planerat hennes begravning till att se henne le. Det gick knappt att ta in, säger Björn.

Från att ha planerat hennes begravning till att ett par dagar senare se henne le. Mia Brännbacka blir fortfarande rörd av minnet av då Edith vaknade upp ur koman efter olyckan. Bild: Simone Åbacka

– Läkaren som sa att det fanns hopp grät och en sjukskötare som jobbat där i 40 år sa att hon aldrig sett något liknande, säger Mia.

Efter att Edith vaknat går återhämtningen oväntat snabbt. Hon blir bättre för varje dag och på måndag, mindre än en vecka efter olyckan, får hon resa hem till Vasa och fortsätta vården där.

Svårt att greppa vad som hänt

Edith själv minns ingenting från olyckan. Hennes första minnesbilder är från ambulansen på väg till Vasa.

– Jag har vaga minnesbilder av hur mitt rum vid Mejlans såg ut, men några kontinuerliga minnen har jag inte. Från själva olyckan minns jag ingenting. Det sista jag kommer ihåg är hur vi under första övningsdagen vadade genom kallt vatten, säger Edith.

Olyckan vid Nylands brigad har fått stor uppmärksamhet i media. Både olycksutredningscentralen Otkes och polisen har utrett fallet och tre personer misstänks för brott. Edith har än idag svårt att greppa vad hon varit med om.

– Jag har läst nästan alla artiklar men det är så svårt att förstå att det handlar om mig. Jag minns ju själv inte vad som hände. Det är en väldigt konstig känsla, säger Edith.

Edith Brännbacka är en god simmare och säger att det som hände inte gjort henne rädd för vatten. Men saltvatten kan få henne att känna obehag. Några minnesbilder från olyckan har hon inte. Bild: Simone Åbacka

Det har snart gått ett år sedan olyckan. Vi befinner oss i Mia och Björns vardagsrum hemma i Vasa. Edith har nyligen börjat studera till idrottsinstruktör vid yrkeshögskolan Arcada i Helsingfors och är hemma på besök. Det här är första gången de ställer upp på en intervju och berättar vad de varit med om.

– Det har på många sätt varit ett tungt år. Men nu har jag flyttat och börjat studera så det känns som rätt läge att berätta. Jag vet ju att det är många som undrar hur jag mår, säger Edith.

– Vi valde tidigt att skydda Edith från allt det här så att hon i lugn och ro skulle få den tid hon behövde att hitta tillbaka, säger Björn.

Ediths fysiska återhämtning beskriver de som ett mirakel. Förutom en del problem med närminnet är hon i dag helt återställd.

Men tiden efter olyckan har ändå varit mycket svår för dem alla. Om än på olika sätt.

För Edith gällde det att hitta fotfästet igen. Drömmen om att gå igenom militären grusades i och med olyckan. En dryg månad efter olyckan deltog hon i andra skedet av inträdesförhören till polishögskolan men kom inte in. Olyckan har också fått henne att tänka om och hon är inte längre intresserad av att bli polis.

Samtidigt som hon försökte komma på vad hon ville göra med sitt liv var alla hennes nära vänner antingen kvar i Dragsvik eller så hade de flyttat bort från Vasa för att studera. Edith kände sig stundvis väldigt ensam.

– Det var lite som att befinna sig i ett limbo och det tog en stund innan jag kom på vad jag skulle göra nu, säger Edith.

Edith Brännbacka hade en kroppstemperatur på 28 grader då man fick upp henne ur det kalla vattnet. Det tog en halvtimme innan man fick hennes hjärta att börja slå igen. Bild: Simone Åbacka

Medan Edith kämpade för att hitta en ny väg var föräldrarna Mia och Björn tvungna att ta sig igenom traumat över att nästan ha förlorat sin dotter.

– Det har varit jäkligt tufft. Visst har jag varit orolig för mina barn också tidigare, men även om man oroar sig tror man ju inte att något verkligen kommer att hända. Men så hände det. Även om Edith överlevde tar jag inget för givet längre, säger Mia.

Under våren hade Mia svårt att sova. Hon kunde vakna mitt på natten och se Edith framför sig i sjukhussängen. Också Björn hade problem med sömnen. Han låg ofta sömnlös och oroade sig för hur Edith skulle klara sig och hur olyckan skulle påverka hennes liv.

Vill se framåt

Otkes presenterade i maj sin rapport om olyckan där man slog fast en mängd allvarliga brister i säkerheten vid Dragsvik. Bland annat genomfördes marschen på basen av gamla övningar utan att platsen för den nya övningen hade kontrollerats ordentligt. Att någon var på plats med en mobiltelefon för att ringa 112 var en ren slump.

Polisens undersökning drar däremot ut på tiden.

Polisen har tidigare uppgett att tre personer misstänks för grovt vållande av personskada, framkallande av fara och tjänstgöringsbrott. När förundersökningen är klar ska polisen skicka den till Nylands brigad där brigadkommendören ska avgöra om det blir åtal eller inte.

Varken Edith eller hennes föräldrar vill kommentera säkerheten vid Dragsvik desto mera, utan säger att de vill låta den rättsliga processen ha sin gång. Man hoppas ändå att polisen snart ska skicka fallet vidare så att de ska kunna lägga olyckan bakom sig.

För de vill alla gå vidare och har också kommit en bra bit på vägen. Efter att ha bott hemma hos föräldrarna medan hon återhämtat sig flyttade Edith i augusti till Helsingfors. Studierna har nu kört igång och hon trivs bra både med ämnet och med studiekompisarna. Hon bor i en lägenhet tillsammans med två vänner hon känt sedan länge.

För Mia och Björn är det med blandade känslor de skickar iväg sin dotter igen.

– Då vi stod där vid busshållplatsen och vinkade då hon åkte till Dragsvik tänkte jag på säkerheten och kände en viss oro för att något kunde hända. Så det är ju klart man oroar sig. Samtidigt är jag mycket glad att hon nu hittat sin väg, säger Björn.

Mia håller med och tillägger att i Helsingfors bor redan Ediths storebror och morbror så där finns ett skyddsnät. Att hon bor i en lägenhet tillsammans med goda vänner känns också bra.

Det är med blandade känslor Björn och Mia släpper iväg Edith till studierna i Helsingfors. Oron att något ska hända finns kvar, samtidigt är de både mycket glada att hon hittat en väg som känns rätt. Bild: Simone Åbacka

Edith själv känner sig tillfreds med livet.

– Jag kan fortfarande ha svårt att förstå att olyckan verkligen har hänt. Men jag mår bra och känner att jag hittat rätt plats för mig just nu.

Detta har hänt:

• Olyckan inträffade den 10 oktober 2023. Nio beväringar hamnade i samband med ett nivåprov, den så kallade barettmarschen, i så djupt vatten att de riskerade att drunkna.
• Av de nio beväringarna som hoppade i vattnet var det bara fyra som lyckades ta sig i land på egen hand. Tre beväringar hamnade under ytan och kom inte upp direkt. En av dem skadades allvarligt.
• Olycksutredningscentralen Otkes presenterade i maj en rapport där man slog fast en mängd allvarliga brister i planeringen och genomförandet av övningen.
• Parallellt med Otkes har också polisen utrett olyckan och tre personer misstänks för brott. De misstänks för tjänstgöringsbrott, grovt vållande av personskada och framkallande av fara. Det är brigadkommendör Jyri Kopare som ska ta ställning om åtal bör väckas eller om utredningen bör läggas ned.